Hur djur släcker törsten utan att dricka

Skrivet av Anna Balkenius

Hur djur släcker törsten utan att dricka

Anna Balkenius

Grodor kan ta upp vatten genom huden
(courtesy of Mika Jansson at the Finnish Herpetological Society

Det finns många sätt att släcka törsten utan att dricka. En del djur kan ta upp flytande vatten genom huden. Andra kan ta upp vattenånga i gasform från luften. Det finns till och med djur som till stor del klarar sig på vatten som de själva producerar.

De flesta grodor och andra amfibier dricker inte alls, utan absorberar i stället vatten genom huden. De behöver inte ens vara nedsänkta i vatten, utan det räcker med att de trycker sig mot fuktig jord eller något annat fuktigt underlag. Hastigheten som de kan absorbera vatten med beror på hudens genomsläpplighet för vatten och på skillnaden i vattenpotential mellan grodans kroppsvätskor och underlaget. Vattenpotentialen är ett mått på ett materials benägenhet att dra till sig vatten. Torr groda och våt jord gör att vattnet rör sig in i grodan. En törstig groda kan suga upp vatten ganska snabbt genom s.k. osmos, beroende på att halten av lösta ämnen är högre i grodans kropp än i underlaget. Grodan kan också öka sin huds genomsläpplighet för vatten när det behövs.

Vid utflykter bort från sin fuktiga hemvist tar en del grodor med sig reservvatten i form av utspädd urin i urinblåsan. De återanvänder vattnet i urinen genom att öka genomsläppligheten för vatten i urinblåsans vägg. Eftersom halten av lösta ämnen är större i grodans kroppsvätslor än i den utspädda urinen, absorberar grodan vatten från urinen med osmos. Salt (natriumjoner och kloridjoner) transporteras också aktivt ut från blåsan och då följer vatten efter med osmos. Grodorna kan fylla sin urinblåsa med mycket vatten, om de ska vara borta länge i varmt och torrt väder.

Dammkvalster finns i alla hem och kan orsaka allergier. De kan ta upp vatten från luft som inte är mättad med vattenånga. Ett så litet djur kan inte dricka från en vattendroppe. Det skulle fastna i droppens ytspänning utan att kunna komma loss. Dammkvalster är ca 0,5 mm långa eller mindre. Svepelektronmikroskopisk bild. Copyright Dennis Kunkel.

En del insekter och andra leddjur (t.ex. dammkvalstret på bilden ovan) kan absorbera vattenånga som finns i luften (i gasform, alltså inte som kondenserade vattendroppar). Även i torra miljöer finns det en del vattenånga i luften. Man har inte helt lyckats klarlägga, hur dessa djur kan ta upp vattenångan. En del av dem använder sig förmodligen av en hygroskopisk effekt. Hygroskopiska ämnen kan ta upp vattenånga från luft som inte är mättad på vattenånga. Det är detta som kan ha hänt, när saltkornen klibbat ihop så att det inte går att strö salt ur saltströaren. Djuren som absorberar vattenånga får inte i sig så stora mängder vatten, men i gengäld hindrar deras yttre skelett (hudens kutikula) att vattnet släpps ut igen. Kutikulan har en mycket låg genomsläpplighet för vatten. Dessa djur kan också producera en mycket koncentrerad urin och därmed spara på vatten som annars behövts för att föra bort avfallsprodukter.

Vissa ökenlevande ödlor och fåglar behöver inte heller dricka för att få i sig vatten utan det räcker med att äta växter som innehåller mycket vatten (t.ex. suckulenta växter med köttiga stammar och blad). Dessa djur sparar också mycket vatten genom att avge urinen i nästan fast form.

Det finns små ökenråttor som kan överleva på metabolt vatten och på de små vattenmängder som finns i den torra växtföda de äter. Metabolt vatten är det vatten som kroppen själv producerar vid förbränningen av kolhydrater, fett och proteiner från födan eller från kroppens energiförråd. En människa producerar några deciliter metabolt vatten per dygn. För att klara sig på en liten vattentillförsel, måste ökenråttorna vara mycket sparsamma med kroppens vatten. Det kan de vara bland annat avge en mycket koncentrerad urin och genom att vara aktiva på natten och tillbringa dagarna i sina svala och fuktiga jordhålor.

Fler fina mikroskopiska bilder kan du hitta på Dennis Kunkel's Microscopy.