Hur funkar djurens värmeskydd?

Skrivet av Ola Sternebring

Djurens värmeskydd

Ola Sternebring

Hunden Russell är varm. Som synes flämtar han i stället för att svettas. Russell är en golden retriever från Stockholm. Han är uppkallad efter filosofen Bertrand Russell (1872-1970) och är en mycket glad och trevlig hund. Någonstans på bilden ska man klicka

För att kunna överleva måste däggdjur och fåglar besitta ett väl fungerande försvar mot överhettning vid höga yttertemperaturer och vid hårt arbete. Detta eftersom däggdjur och fåglar inte är växelvarma djur, utan måste hålla en mer eller mindre konstant kroppstemperatur hela tiden. Mekanismen som skyddar mot överhettning kallas evaporativ avkylning, d.v.s. avkylning genom avdunstning av vatten. Vatten är speciellt bra för detta, eftersom det åtgå mycket värme när det övergår från flytande form till gasform. Det förekommer fyra olika tillvägagångssätt för att evaporativt bli av med överflödig värme hos däggdjur och fåglar: svettning, flämtning, "gular fluttering" och salivspridning. Vad är fördelarna och nackdelarna med de olika sätten och hur går de till?

När djurets kroppstemperatur hotar att överstiga den kritiska gränsen för vad det klarar av kan svettning användas för avkylning. Denna metod används av hästar, kameler och självklart av människor. Svettkörtlar under huden aktiveras helt enkelt och börjar utsöndra en vattenlösning direkt på hudytan, varefter vattnet avlägsnas genom avdunstning. Svett innehåller förutom vatten även salt, och vid längre svettningsperioder kan svettning medverka till att tömma kroppens förråd på natriumjoner och kloridjoner. Hardjur och gnagare har inga svettkörtlar och kan således inte svettas. Hundar och vissa andra däggdjur har svettkörtlar, men använder ändå ej svettning i någon större utsträckning. Inga fåglar svettas.

Flämtning är en ökning av andningen vid överhettning och förekommer hos både fåglar och däggdjur. Vid andningen värms inandningsluften och mättas med vattenånga. Ju högre temperatur luften har, ju mer vattenånga kan den innehålla. En stor del av vattenångan försvinner sedan med utandningsluften. (Dock återvinnes en del vattenånga.) Den höjda andningsfrekvensen som flämtning innebär bidrar till att mer luft kan andas in och ut per tidsenhet. Då ökas utsöndringen av vattenånga och därmed värmeförlusten. Hundar kan öka sin andningsfrekvens från 10-40 andetag per minut i vila till 200 eller mer vid flämtning.

Fördelen med flämtning jämfört med svettning är att endast vattenånga förs bort via utandningsluften, inget salt. Dessutom innebär flämtning att den vattenmättade luften alltid förs bort från djurets vattenavdunstande ytor, till skillnad från svettning där bortföringen är beroende av yttre krafter, t.ex. vinddrag. Vid flämtning finns hela tiden ny omättad luft att tillgå. En nackdel med flämtning är att muskelverksamheten som behövs för flämtning kräver mycket energi och därför ger en ökad värmeproduktion.

Många fåglar kan även använda sig av något som kallas "gular fluttering". Detta innebär ökad evaporativ kylning när mungolvet bringas att vibrera medan munnen hålls öppen. Denna metod påminner en hel del om den ovan beskrivna flämtningen. Vibrationerna ger ett ökat luftflöde vilket gör att mer vattenånga (och därmed värme) kan ledas bort. Inte heller här sker någon saltförlust. "Gular fluttering" kräver mindre energi än flämtning, eftersom mindre muskelkraft behöver användas.

Den fjärde och sista metoden för evaporativ avkylning är salivspridning. Detta sätt används av många gnagare. Djuren sprider rikligt med saliv över olika kroppsdelar och kyler av sig när saliven avdunstar. Även om salivspridning inte är något effektivt sätt att kyla ned sig på, kan det användas som tillfällig utväg medan djuret söker efter en svalare miljö.